det tog mig fyra dagar, fyra dagar att verkligen våga prata med honom. efter fyra dagar under samma tak, i samma hus, vid samma frukostbord och soffhäng. vi båda skippade festen de andra skulle på och pratade under tre filmer istället.

och vi pratade om döden, om vad som händer efter, om att bli sårad, om hur ont det gör, om hur svårt livet är och varför mina föräldrar bråkar konstant. vi pratade om känslor och om att sätta ord på vad man känner. "i liked youre poem, how long did it take to write it?" och så frågade han vad som gjorde mig lycklig, och jag visste ju inte.

- "i think a boy could make you happy, i wanna make you happy."
- "then make me happy."

och så kysste han mig, och nu dör jag för han befinner sig över hundra mil bort och det hjälper inte att han säger att han saknar mig och att han längtar tills vi ses igen, för det gör så förbannat jävla ont att det tog mig fyra dagar att bli kär i honom.