jag kvävs i denna stad, jag kvävs av människorna i min omgivning men mest av allt kvävs jag av att vara hans, även fast han är allt jag önskat så orkar jag inte, jag måste bort, nu.

att se dig lägga upp bilder på instagram med undertexter som smärtar mycket mer än vad det borde. "making some breakfast, girlfriend still in shower." och att konstant undra vad som egentligen hände och vad jag gjorde fel efter du uttalat orden "jag måste må bra med mig själv innan jag kan ge allt jag har till någon annan"

jag var inte nog bra för dig.

att jag kollade din facebookprofil cirka tio gånger per dag för bara någon månad sen och sedan klicka in för att se att du uppdaterat din civilstatus, från singel till i ett förhållande.

fan vad det gör ont att jag inte var nog bra åt dig.

ni säger att jag förändrats, att jag gått från att vara mammas lilla flicka till att både skolka matten flera veckor irad och supa skallen av mig varje helg. och det är ju sant, att jag förändrats men jag har mognat, jag har insett saker om mig själv och om andra och jag har insett hur man inte ska bli behandlad och jag har hittat nya vägar och nya människor som får mig att må bättre än ni någonsin gjorde, ni står kvar på samma plats som ni gjort i två år och jag har gått vidare, vi är inte längre vänner, vi är bekanta så innan ni säger att jag förändrats till det sämre, tänk till, öppna ögonen och inse att förändring kan leda till bättre saker även om det inte är för er, allt handlar inte om er längre, som det alltid har varit. ni vänder mig ryggen och jag ger er fingret, och egentligen har jag ingen annan än er att tacka, för jag har fan aldrig varit lyckligare :-)

att hamna i hans lägenhet senare samma kväll, då den är urstädad och tom. gapande tom för snart flyttar han ju och plötsligt känns allting bara konstigt, alla hemmafester, kvällar framför tvn, i sängen, tätt omslingrade och dansandes på köksbordet känns som avlägsna minnen, suddiga, nästintill overkliga.

att säga att du borde verkligen inte röka den där cigaretten, den förkortar ju elva minuter av ditt liv och få till svar att du borde inte dricka så jävla mycket men att konstatera att det är ju inte alls lika farligt även fast det är otroligt mycket farliga kemikalier i alkohol, klart som fan att det är men elva minuter, elva jävla minuter och då lovar att att om jag slutar dricka så slutar han röka. tre minuter senare står vi i hans kök, under fläkten och låter röken fylla våra lungor.

hur fan kan man vara så bakis fortfarande och förstår verkligen inte när jag tar halvtolv bussen in till honom med gårdagens smink och rufsigt hår bara för att få ligga på hans arm i två timmar och gråta och skratta och förundras över hur lättsam han egentligen är och jag blir så förvirrad när jag tar två bussen hem eftersom det numera är för många pojkar i mitt liv som trasslar till allting när det äntligen börjat lösa sig, wey

att starta hos en av de finaste med de bästa och med "jag har aldrig" och dricka i princip varenda omgång och skratta tills ölen sprutar ur munnen och nästan kissa på sig pga allt man hällt i sig och gud vem vet vad och hur mycket, för att sedan ta bussen någon gång för att hamna hos honom. med alla de andra såklart och inte förän en timme senare äntligen få prata ut om alltalltallt som kaosade och blev fel och som inte borde blivit vad det blev.

"vi börjar om på noll. okej?" och vi skakar hand och presenterar oss och "du har väldigt fina ögon." och tackar och svarar med "du har väldigt fint leende."

"jag vet inte om jag ska kyssa dig nu eller bara gå."
"du borde nog gå, för jag menar. du åkte iväg i fyra veckor och du skrev inte ens, fyra jävla veckor. jag är ju med honom nu."
"jag trodde verkligen inte han var din typ."
"nä inte jag heller"

och sedan kramas ikapp med alla man inte träffat på hur länge som helst för att sedan plötsligt falla ihop gråtandes på golvet efter att ha hoppat som galningar i sängen och spillt sprit i soffan.

gråter gråter gråter och kan inte sluta, allt skakar, jag skakar. vill bort hem och ut därifrån, kan inte andas och ramlar igen. reser mig upp och ramlar. fanfanfan

tar väskan och fel skor, fan igen. byter, tar jackan och springer. ramlar ihop mitt under gatubelysningen och gråter med kinden mot den iskalla marken. känner två starka armar lyfta upp mig och sedan vaknar jag upp halv fyra på golvet nedanför sängen och fan vad livet är tufft ibland.

jag hade tre löften för det nya året. tre ynka jävla löften.

- skada inte dig själv, inte på nått sätt.
- låt inte en pojke såra dig så att du tror att det är slutet.
- skolan, gå till skolan och presetera jävligt bra.

januari är inte slut och mina handleder är redan fulla av nya ärr, jag har knappt sovit en hel natt och varit så nära att tömma varenda pillerkarta i det här huset och jag har skolkat, skolkat och skolkat.

jag bryr mig fan inte längre

att bestämma sig två minuter innnan bussen går att jo, nog far vi på den där festen ändå och knappt 20 minuter senare står vi i en lägenhet fullpackad med människor från höger och vänster med ciggaretter i mungiporna och glasen höjda, skål mina vänner. att hamna någonstans mellan kuddar och lakan där man inte riktigt vill vara för att sedan gråta i någon jävla random killes famn på badrumsgolvet för att man sneat, man har sneat så jävla mycket och bara vill hem hem hem till sängen. allt som började så bra slutade så mycket mindre bra och att sedan få smset "jag hörde vad som hände mellan er på festen ikväll, fan ta dig, fan ta dig jag vill aldrig höra av dig igen, försvinn ur mitt liv." och att konstant ringa och smsa och böna och be för att få 30 jävla sekunder, max, att få förklara vad som egentligen hände och inte förän 05.21 så ger han upp, displayen visar hans namn och med tårarna rinnandes och en stor fet jävla klump i halsen får jag äntligen förklara. och när han säger "jag tar första bästa flyg hem, men fan ta dig om du inte träffar mig, jag skiter i om jag så måste be dig skolka, eller hämta dig från skolan, jag ska träffa dig" och jag somnar inte förän efter åtta med kudden blöt av salta tårar och mascarafläckar. men trots det känns det inte bra, för jag har ju varit med hans kompisar innan och det snackas, det snackas om tjejen som de aldrig riktigt blev någonting med, hon som bara var så jävla mycket drama för att hon inte klarade att ta hand om sig själv.

men som han sa, "jag vill bara hålla om dig, bara fuckin hålla om dig, lära känna dig och visa hur jävla fel dom hade om dig." och jag ska visa de jävlarna hur fel de hade om mig.

vilka är ni, ni där ute?

han är fin. och det är så fint att när jag säger att jag är trött låter han mig sova med nästan i hans halsgrop medan han stryker mig över ryggen. han är precis vad jag behöver och jag får inte nog av honom.

att ligga på hans arm och pussas och svettas och frysa och pussas lite mer och sedan var så tätt omslingrade det bara går, tack 2013 för att du började så jävla bra

det snurrar i huvudet och i kroppen. som den värsta jävla karusellen du någonsin åkt. tårarna bränner bakom ögonlocken och du är så förbannad och trött och du har inte ätit på över ett dygn och du vet inte var du ska ta vägen men här vill du inte stanna. i ett rum fyllt med rökande människor av den sorten som får en att helt förlora sig själv för några timmar. och nej här vill du ju inte stanna när du är den enda som är nykter och vet att det är nyår imorgon. du vill hemhemhem på en gång iallafall bort härifrån för du bor ju på landet och är inte van vid stadslivet och allting kaosar och det blir svart och du vet inte var du är eller vad du gör för du kan inte sluta gråta och sedan är allting tyst. och sen vaknar du upp hemma och känner vadfan hände och du kollar på klockan och ser att visarna pekar på halv 11 och tänker hur tusan du kom hem igår. du minns inte ett piss och välkommen till min vardag, nätterna ångesten vinner över mig.

det tog mig fyra dagar, fyra dagar att verkligen våga prata med honom. efter fyra dagar under samma tak, i samma hus, vid samma frukostbord och soffhäng. vi båda skippade festen de andra skulle på och pratade under tre filmer istället.

och vi pratade om döden, om vad som händer efter, om att bli sårad, om hur ont det gör, om hur svårt livet är och varför mina föräldrar bråkar konstant. vi pratade om känslor och om att sätta ord på vad man känner. "i liked youre poem, how long did it take to write it?" och så frågade han vad som gjorde mig lycklig, och jag visste ju inte.

- "i think a boy could make you happy, i wanna make you happy."
- "then make me happy."

och så kysste han mig, och nu dör jag för han befinner sig över hundra mil bort och det hjälper inte att han säger att han saknar mig och att han längtar tills vi ses igen, för det gör så förbannat jävla ont att det tog mig fyra dagar att bli kär i honom.