att bestämma sig två minuter innnan bussen går att jo, nog far vi på den där festen ändå och knappt 20 minuter senare står vi i en lägenhet fullpackad med människor från höger och vänster med ciggaretter i mungiporna och glasen höjda, skål mina vänner. att hamna någonstans mellan kuddar och lakan där man inte riktigt vill vara för att sedan gråta i någon jävla random killes famn på badrumsgolvet för att man sneat, man har sneat så jävla mycket och bara vill hem hem hem till sängen. allt som började så bra slutade så mycket mindre bra och att sedan få smset "jag hörde vad som hände mellan er på festen ikväll, fan ta dig, fan ta dig jag vill aldrig höra av dig igen, försvinn ur mitt liv." och att konstant ringa och smsa och böna och be för att få 30 jävla sekunder, max, att få förklara vad som egentligen hände och inte förän 05.21 så ger han upp, displayen visar hans namn och med tårarna rinnandes och en stor fet jävla klump i halsen får jag äntligen förklara. och när han säger "jag tar första bästa flyg hem, men fan ta dig om du inte träffar mig, jag skiter i om jag så måste be dig skolka, eller hämta dig från skolan, jag ska träffa dig" och jag somnar inte förän efter åtta med kudden blöt av salta tårar och mascarafläckar. men trots det känns det inte bra, för jag har ju varit med hans kompisar innan och det snackas, det snackas om tjejen som de aldrig riktigt blev någonting med, hon som bara var så jävla mycket drama för att hon inte klarade att ta hand om sig själv.

men som han sa, "jag vill bara hålla om dig, bara fuckin hålla om dig, lära känna dig och visa hur jävla fel dom hade om dig." och jag ska visa de jävlarna hur fel de hade om mig.