att starta hos en av de finaste med de bästa och med "jag har aldrig" och dricka i princip varenda omgång och skratta tills ölen sprutar ur munnen och nästan kissa på sig pga allt man hällt i sig och gud vem vet vad och hur mycket, för att sedan ta bussen någon gång för att hamna hos honom. med alla de andra såklart och inte förän en timme senare äntligen få prata ut om alltalltallt som kaosade och blev fel och som inte borde blivit vad det blev.

"vi börjar om på noll. okej?" och vi skakar hand och presenterar oss och "du har väldigt fina ögon." och tackar och svarar med "du har väldigt fint leende."

"jag vet inte om jag ska kyssa dig nu eller bara gå."
"du borde nog gå, för jag menar. du åkte iväg i fyra veckor och du skrev inte ens, fyra jävla veckor. jag är ju med honom nu."
"jag trodde verkligen inte han var din typ."
"nä inte jag heller"

och sedan kramas ikapp med alla man inte träffat på hur länge som helst för att sedan plötsligt falla ihop gråtandes på golvet efter att ha hoppat som galningar i sängen och spillt sprit i soffan.

gråter gråter gråter och kan inte sluta, allt skakar, jag skakar. vill bort hem och ut därifrån, kan inte andas och ramlar igen. reser mig upp och ramlar. fanfanfan

tar väskan och fel skor, fan igen. byter, tar jackan och springer. ramlar ihop mitt under gatubelysningen och gråter med kinden mot den iskalla marken. känner två starka armar lyfta upp mig och sedan vaknar jag upp halv fyra på golvet nedanför sängen och fan vad livet är tufft ibland.