jag vistas i samma rum med lite för många och lite för fulla människor, ensam med ångesten och läser sms som får halsen att snöras ihop och jag vill bara ge hela världen långfingret. han är med henne och trots att han förklarat så många gånger att det inte är som jag tror så gör det ändå så ont för jag vill inget hellre än att få ligga i hans mjuka säng med hans armar runt mig när han berättar godnattsagor och pussar mig i nacken. 

 

"men vännen du har hela livet framför dig, du är bara 16."

 

men om jag bara är 16 hur jävla mycket smärta klarar mitt hjärta av innan det tar stopp, säger ifrån och slutar att slå i perfekt poprytm bom bom bom.