det snurrar i huvudet och i kroppen. som den värsta jävla karusellen du någonsin åkt. tårarna bränner bakom ögonlocken och du är så förbannad och trött och du har inte ätit på över ett dygn och du vet inte var du ska ta vägen men här vill du inte stanna. i ett rum fyllt med rökande människor av den sorten som får en att helt förlora sig själv för några timmar. och nej här vill du ju inte stanna när du är den enda som är nykter och vet att det är nyår imorgon. du vill hemhemhem på en gång iallafall bort härifrån för du bor ju på landet och är inte van vid stadslivet och allting kaosar och det blir svart och du vet inte var du är eller vad du gör för du kan inte sluta gråta och sedan är allting tyst. och sen vaknar du upp hemma och känner vadfan hände och du kollar på klockan och ser att visarna pekar på halv 11 och tänker hur tusan du kom hem igår. du minns inte ett piss och välkommen till min vardag, nätterna ångesten vinner över mig.

det tog mig fyra dagar, fyra dagar att verkligen våga prata med honom. efter fyra dagar under samma tak, i samma hus, vid samma frukostbord och soffhäng. vi båda skippade festen de andra skulle på och pratade under tre filmer istället.

och vi pratade om döden, om vad som händer efter, om att bli sårad, om hur ont det gör, om hur svårt livet är och varför mina föräldrar bråkar konstant. vi pratade om känslor och om att sätta ord på vad man känner. "i liked youre poem, how long did it take to write it?" och så frågade han vad som gjorde mig lycklig, och jag visste ju inte.

- "i think a boy could make you happy, i wanna make you happy."
- "then make me happy."

och så kysste han mig, och nu dör jag för han befinner sig över hundra mil bort och det hjälper inte att han säger att han saknar mig och att han längtar tills vi ses igen, för det gör så förbannat jävla ont att det tog mig fyra dagar att bli kär i honom.

"men vad vet du om mig egentligen?"
"jag vet att du gjorde mig galen när vi gick i samma klass, galen för att jag blev kär i dig. jag vet att du behöver någon som kramar dig när du är ledsen och jag vet att du behöver en axel att luta dig mot när du är trött på livet. du är så fin så att jag skulle välja dig framför mina kompisar, jag vet att du känner och pratar med många killar men jag bryr mig inte riktigt. du fyller år i januari och du har en blogg. jag läser den så att jag vet ifall du mår dåligt eller bra så att jag kan muntra upp dig. mer vill jag inte säga, jag vill lära känna dig, få spendera mer tid med dig, jag vill ha den för den du är."

och vad fan svarar man på det här?

med hjärtat på bristningskanten ligger jag på det kalla badrumsgolvet med blodet rinnades längs mina armar, de blog som kommer att bilda fula men ack så vackra ärr.


ni som lovar och lovar och lovaroch lovar. var är ni, när försvann ni, jag behöver er.

don't want to end up losing my soul

nu har han lämnat, lämnat för staterna i tre jävla veckor men det är inte det som smärtar mest, det gör ont för att jag tror att han gav upp om oss för flera veckor sedan och jag fortfarande hänger kvar i det lilla som finns.

då ska jag på fest hos honom, igen. och jag ska dansa tills benen inte bär och sedan får hjärta brista om det vill, jag kommer ändå att vara omringade av fantastiska människor.

trots att han egentligen var tvungen att gå stannade han hela natten bara för att hålla om mig och konstatera att jag hade feber. "du är alldeles kokhet" och att linda täcket hårt runt mig. envisades med att jag skulle luta huvudet mot hans bröst och försöka sova. "du måste bli frisk." och det är någonting speciellt med honom, något som får det att pirra i magen när han säger att jag är fin och pussar mig trots att jag är sjuk. han stannar och han hör av sig, men hur länge till får jag må såhär bra?

man får inte alltid vara med den som får hjärtat att bulta lite extra och den som får knäna att vika sig. hur mycket man än vill och hoppas, får man inte alltid vara med den man älskar.